Ångesten kommer och går. Livet känns hopplöst och tråkigt emellanåt. Men när man väl inser hur bra man har det, så slår det allt. Att prata med en utomstående, en person som man inte känner, är väldigt skönt. Man slipper tänka på att denne person ska döma en, eller ja, vadsomhelst. Att prata med kompisar är inte riktigt samma sak.

Men att prata överhuvudtaget med någon är svårt, iaf för mig. Jag är väl inte sån person som pratar om sina problem med folk, men ibland så är bägaren full och då måste man tippa ut sina känslor och tankar. Ibland kan man säga att bägaren har ett lock och bägare fylls bara mer o mer tillslut så trycker nån ett hål på locket och allt bara exploderar. Men efter det, känns allt genast mycket bättre. Bara man förstår..

Man ska inte ge upp. Ett förhållande har inget ON/OFF knapp. Utan har man problem, då pratar man om dom, man gör uppoffringar, man får lära sig att samarbeta. Man får lära sig att respektera den andra, genom att gå samma spår som den andra. Att bara lämna allt är sista utvägen, när allt som kan göras, gjorts.

Nåns glädje kan vara nåns sorg och förtvivlan och längtan. Som ett barn till exempel. Vissa får barn bara av att tänka på " ja ni vet nog ". Vissa får kämpa så in åt skogen och ändå inte lyckas. Vissa bryr sig inte. Dom får trots att livet är misärt. Men varför skadar man då en individ, genom att tex dricka. Att förlora är värre än att stå brevid och lyssna på glädjenyheter. Man känner tomhet, förtvivlan, ångest att man inte kunde ta det lugnt. Inte många som vet. Inte många som kommer att veta. Än idag är det en bit av hjärtat som saknas. Kommer nog alltid saknas.