Ibland känner jag att jag får tänka åt andra, och jag kan tycka det är lite jobbigt ibland. Men bara ibland. Är jag en svag person då? Det verkar som det. Jag får den uppfattningen att folk tror att jag aldrig är nöjd.
Som jag tidigare har skrivit några gånger: " En gammal kollega till mig sa att jag ska skita i andra och bara vara självisk, för att kunna komma ur denna dimma som man var i." ( när jag hade gått in i väggen med andra ord)
 Men i slutändan så kan jag inte det. Utan jag struntar i faktiskt hur jag mår och sätter allt annat före. Bara för att andra ska ha det bra. Men gör jag så, så verkar det ändå bli fel. Jag vågar inte öppna käften för att säga som det är, för då blir det bara gröt utav allt. Jag går iväg och sjunker in i min lilla bubbla för att koppla bort allt runt om kring. Efter en stund känns det genast bättre. 

Här sitter jag, skriver. Om helt ointressanta grejer. Men jag har lättare att skriva ner orden än att låta dom komma från käften. Så är det bara, det är jag.

Det var en person igår som frågade om jag var svartsjuk. Självklart är man det. I vilket förhållande finns inte svartsjukan? Jag är inte sjukligt som vissa andra kan vara som måste veta exakt tid vart man har varit, vad man har gjort, och med vem man har varit. Men det finns en gnutta. Jag tycker det är helt ok, är inge fel med det. 
Varför är man det då? Det kan jag tala om. Man är väl rädd att nån annan ska stjäla en annans hjärta helt enkelt. Men det jag vet det är att jag har det bästa. Kan inte vara bättre människa.

 Jaja, nu skiter jag i det här..

Ikväll blir det bilträff och träffa kompisar! Tänka på nåt annat än, fan jag måste tvätta, städa, diska osv. Jag önskar att jag kunde trolla så allt sånt skulle vara gjort när jag kommer hem!! Jag kan behöva få vara lat. =)